Bros before hoes

Igår satt jag ensam ute på lokal och en främmande kille kom och satte sig mittemot mig. Han inledde en konversation, så gott det gick, eftersom musiken var mycket hög. Så kom min killkompis tillbaka med våra drinkar och han och den främmande killen hälsade. Främlingen satt kvar en liten stund till, sen skakade han hand med min kompis och sa trevligt att träffas och gick. Han skakade däremot inte hand med mig. I killars ögon är en slumpmässigt utvald kille nämligen alltid alltid värd mer respekt en slumpmässigt utvald tjej. Det tycker jag är trist.

Eller så är det så att även 2009, i världens mest jämställda land, är killar alltid beredda på våld för att de pratat eller tittat fel på en tjej som redan tillhör någon. Det tycker jag också är trist.

Solidaritet, rörelse etc

I senaste Ordfront som kom idag skriver Daniel Suhonen en sorgsen och personlig text om socialdemokraternas/arbetarrrörelsens kris. Den handlar nästan bara om känslor och ytterst lite om siffror, och jag känner igen mig i den på flera ställen. Ett citat:
” Nej, medelklassen behöver inte mer nu. Den vill ha ett samhälle./…/Nu öppnas rädslans portar och medelklassen lämnar arbetarklassen bakom liksom det samhällskontrakt som byggde välfärdsstaten. Inte för att de egentligen vill, utan för att de känner sig tvungna.”

Jag hör absolut till den medelklass som fått mer och mer över i plånboken under alliansregeringens tid. Och som önskar mig ett samhälle som är mer jämlikt, men tänker att i brist på det får jag hålla i mitt fasta jobb så hårt jag bara kan och spara pengar inför eventuell framtida olycka. På så sätt se till att jag håller mig kvar i gruppen som får det bättre och bättre, fast jag egentligen vill att alla, och i synnerhet de som har det sämst, ska få det bättre. Precis som Daniel Suhonen skriver skäms jag också för att jag ”…i smyg köper loss vår bostadsrätt fast vi egentligen tycker att boendet inte borde vara en handelsvara.”

Jag hoppas att socialdemokraterna vågar göra det Daniel Suhonen föreslår: erkänna att man gått lite vilse och förlorat mycket av sin själ i fjäskandet för medelklassen, men att man nu med energi och framtidstro ska våga sikta på ett samhälle där alla får plats. För vi har råd.

A brand is a product with personality

Det fick jag lära mig på ett föredrag ikväll, av varumärkesdirektören för världens åttonde största varumärke. Han pratade om marknadsföring i den nya tiden, att produkten var viktigast, att reklam inte funkade längre, att förtjänat utrymme (folk pratar frivilligt om varumärket) är så oändligt mycket viktigare än ägt utrymme (typ företagets egna webbplats) och köpt utrymme (vanlig annonsplats alltså). Och det var ganska intressant och han verkade ganska vettig. Bara det att i slutet pratade han om företagets nya satsning, som lanseras nästa vecka. De ska göra ett coolt samarbete med Vice (som han kallade ”innehållsproducenter”, vilket fick mig att rysa till lite), som verkligen ska ge kunderna ett mervärde. Men så avslutade han med ”fast vi har fortfarande vanlig reklam också” och visade en film som var så himla trött, förutsägbar och heteronormativ att han sänkte hela sitt föredrag. Jag övervägde att räcka upp handen och fråga om han menade allvar, men vågade inte riktigt. Istället åkte jag besviken hem.

update, wohoo!

Jag har tänkt länge att jag verkligen borde skriva något här. Jag vill inte lämna en till övergiven blogg som ligger och skräpar i cyberspace. Och jag har tänkt på saker att skriva om till exempel kvinnorollen eller Las. Jag tror faktiskt, även om jag inte vågar lova det, att det kanske kommer sådana inlägg snart. Men det här comebackinlägget blir ett kladdigt privat, typiskt.
Det slog mig nämligen att av de fem på min Facebooklista som jag har hånglat med är tre numera i lycklig tvåsamhet och en i en spännande öppen relation. Fast vi en gång uppenbarligen var på samma våglängd blir minsann aldrig jag utvald till en fortsättning. Whine whine.