Ikväll tänker jag på kvinnokroppar eftersom jag läst intressanta blogginlägg om ämnet. När jag är i simhallen brukar jag också tänka på kvinnokroppar, att de finns i hur många varianter som helst. Det känns som en så utsliten kliché det där att man matas med osunda ideal yada yada, men det är ju liksom sant!
Det blev också intressant att nästan samtidigt som jag läste blogginlägg där det stod att det måste vara okej att exempelvis vara 1,62 cm lång och väga 95 kg läste jag en bekants Facebookstatus om att hon ville gå ner i vikt så hon kunde ha sina jeans med 24 i midjan. Och jag antar att hon måste få vilja det med? Det är så himla svårt, för trots att jag som sagt VET att kvinnokroppar, hyfsat hälsosamma sådana, faktiskt kan se ut på hur många sätt som helst kan jag inte låta bli att tänka ”1,62 och väger 95=överdrivet tjock”, ”stl 24=överdrivet smal”.
Det handlade också det där blogginlägget om, det knöliga i att om någon till exempel säger att hon är tjock och snygg kan det kännas jobbigt för de som är tjockare än hon, för om hon är tjock, vad är då de? Jag blir också irriterad av modeller som kallas för kurviga, som ska ses som uppfriskande modiga inslag i modebranschen, när de i själva verket fortfarande är rätt smala.
Och så tänker jag på min egen kropp, som också kan se ut och kännas på så himla många sätt. Och det jobbiga i att man inte bara kan umgås och trivas med sin kropp utan att vara hopplöst insnärjd i hela sin kulturella, samhälleliga, politiska kontext.
No surface all feeling 