summering

Jobb&karriäråret 2009: Metrospalten, moderatorsuppdragen och den feta löneförhöjningen-succé är ordet
Kultur&nöjesåret 2009: Från Berwaldhallen till hemmafest i Rågsved, från Drottningholm till Kolingsborg-succé är ordet
Hälsa&friskvårdsåret 2009: Tja, inga sjukdagar, men huvudvärk, stel rygg och hosta på hösten som vanligt. Här finns utrymme för förbättringar.
Romantik&passionsåret 2009: Succé är inte ordet. Här finns sannerligen utrymme för förbättring!

Årets bästa konsert: Madonna är ju rätt tuff. Röyksopp på Arvika för den enormt glada stämningen, sen är förstås Pet Shop Boys alltid fantastiska.
Årets konsertbesvikelse: MGMT, eftersom jag hade så höga förväntningar, och att jag var så seg på Depeche Mode.
Årets bästa film: Coraline
Årets bästa låtar: The girl and the robot-Röyksopp och Robyn, Halo-Beyonce, Animal-Miike Snow, Åt helvete med himlen-Parken
Årets tema: teater, åldersnoja
Årets mat: soppa kanske, har ju lärt mig två nya
Här var jag i år (endast platser där jag sov över): Sthlm, Gbg, Uppsala, Knivsta, Södertälje, Örebro, Malmö, Ljugarn, Arvika, Tällberg, Grängesberg, Warszawa, Paris, Madrid
Årets otippade: att jag umgåtts så mycket med Tord. Och givetvis bikinitroseincidenten (se 23 juli)
Årets fynd: lägenheten, tätt följd av jeansleggingsen.
Årets ledsamma: förhållandena som tog slut fast de verkade så stabila
Årets masspsykos: jag tror faktiskt att konspirationsteorierna om riskerna med svininfluensavaccinet var värre än paniken kring själva influensan, men det är en jämn match.

Här är en nyårsplaylist som andas optimism och framtidstro: Nyårspepp

Och här är den ytterst ungefärliga och ofullständiga listan över decenniets bästa låtar:Mitt decennium

I backspegeln

Jag läste nyligen slutkrönikan från mitt examensarbete om det högerpopulistiska flamländska partiet Vlaams Belang (fd Vlaams Blok). Jag skrev den i slutet av 2004 och den känns obehagligt aktuell. Utvecklingen har verkligen gått snabbt åt fel håll sedan dess. Här är texten.

”A welcoming and multicultural metropolis”, en välkomnande och multikulturell storstad står det i broschyren från turistbyrån i Antwerpen. Men är staden så välkomnande när var tredje invånare röstar på ett parti som vill ha ett invandrarstopp? Ett parti med klistermärken där det står Multikulturell-multikriminell?

Det är svårt att förstå att var tredje person jag ser på gatan har valt Vlaams Blok. Även inne på puben där nästan alla rent ut sa att de röstade på partiet för att det finns för många invandrare var stämningen hjärtlig. Det är klart att de inte hade någon anledning att vara otrevliga mot mig, men det visar ändå på svårigheterna i att bekämpa Vlaams Blok. De allra flesta av den miljon flamländare som röstar på partiet är inga hårda nyfascister, utan helt vanliga människor. De kanske är besvikna på de vanliga politikerna, de kanske känner sig otrygga i sitt kvarter. Då hjälper det inte att säga ”rösta inte på Vlaams Blok, för de är rasister”. Tvärtom, för att förhindra att människor väljer Vlaams Blok gäller det att inte fokusera på Vlaams Blok, utan på vad det är människor vill ha. Medan de styrande i Antwerpen lägger många miljoner på ett nytt museum för modern konst satsar Vlaams Blok på att vara närvarande i folks vardag. De knackar dörr i den tuffa stadsdelen Borgerhout och frågar vad folk har för problem och hur de kan hjälpa. Varför gör inte de etablerade partierna likadant? De måste återta initiativet och de måste våga prata om invandringsrelaterade problem, utan att för den skull använda Vlaams Bloks hätska retorik.

Segregation och arbetslöshet är inget specifikt belgiskt, det finns överallt. Vlaams Bloks framgångar beror mycket på andra gynnsamma förhållanden: ett ineffektivt politiskt system och en historisk motsättning mellan valloner och flamländare. Och på att de, till skillnad från de flesta nationalistiska partier i Europa, klarat av att bygga ett riktigt politiskt parti.

Men bara för att Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna inte fick mer än 80 000 röster sammanlagt i riksdagsvalet 2002 går det inte att luta sig tillbaka och tro att ett extremhögerparti aldrig kan bli framgångsrikt i Sverige. Därför måste de etablerade partierna anstränga sig för att inte komma för långt bort från sina väljare. När toppolitiker fifflar och ordnar fördelar för sig själva, banar de väg för populister som kan säga att de inte är som de andra politikerna, utan tvärtom vanligt, hederligt folk som säger vad du tänker. Men om människor har förtroende för sina politiker lyssnar de inte på någon gaphals som kommer med simpla lösningar på svåra problem.