Music is my boyfriend

Vart du vill, så fort du kan 2006-09-04 09:07:00

Känn ingen sorg för mig Göteborg
Ramlar
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var de stora känslornas kväll i fredags, det där var inte ens extranumren utan slutet på ordinarie set. Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer att bli så trött och blasé att jag kan låta bli att sjunga med i ”alla talar om dig Hurricane”

Andra musikrelaterade händelser i helgen:

Jag har övertagit syrrans mp3-spelare, inklusive musiken. Det blev verkligen spöklik stämning när jag gick ensam genom parken med Covenant i lurarna.

Jag dansade till lo-fi-fnk i bara trosor, det lär ha varit en vacker syn, men jag slutade ändå snabbt eftersom det inte var en syn jag ville bjuda de i huset mittemot på.

Erlend Öye ensam med gitarren var verkligen som en ängel på besök.

Folkligt, festligt, fullsatt

Folk har jämfört Love Stockholm med Vattenfestivalen, som att det var något dåligt. Arrangemanget påminner även mig om Vattenfestivalen och det är en positiv association. När staden för det mesta är så klass-, ålders-, etnicitet- och kultursegregerad, hur kan man då inte bli glad av massa olika sorters människor som går omkring på stan, har trevligt och får del av kulturupplevelser?

Under kvällens konsert fick jag extra tydliga minnen av Vattenfestivalen när jag tittade på tonåringarna i publiken. När man är under 18 och inte har särskilt gott om pengar finns faktiskt inte så mycket att göra. Då betyder gratiskonserter som är lättillgängliga så väldigt mycket!

Här är för övrigt ett kort inlägg från augusti 2006 på samma tema:

The city har visat sig från sin chicaste sida den här veckan, och då menar jag inte modeveckan utan att många människor faktiskt varit ute och roat sig på gator och torg. När jag sneddar över Sergels torg en torsdagkväll där turistande barnfamiljer lyssnar på 16-åriga förortskillar som karaokesjunger I believe I can fly, då tänker jag att det faktiskt inte är sant att Stockholm bara är hårt och kallt och otrevligt.

R’n’B like it’s 1993

Jag fick ett pressmeddelande idag om att det skulle komma ett nytt Toni Braxtonalbum och då tänkte jag ”Just det, Toni Braxton, jag gillade verkligen Breathe again.” Så letade jag fram den och den är från 1993! Så länge sen! Jag tror att vi lyssnade på den när vi hade styrka/stretch/avslappning på hiphoplektionerna i Boo Folkets Hus, för jag får en känsla av träning när jag lyssnade på den nu. Jag får också ett starkt sug att dansa tryckare, men det har nog inte hänt till just den.

Jag undrar om det är någon revival på gång för 90-tals-r’n’b? TLC, Monica, Brandy, Aaliyah, tidiga Mary J Blige?
Här är iaf Breathe again, himla fin.

Och inte nog med det, som relaterad video dök Mariah Carey-favoriten Always be my baby från 1995 upp. Jag tror att det var sista albumet innan hon fick för sig att hon varit alldeles för söt och skulle vara övertydligt sexig istället. Jag har inte hört den på många många år, men jag börjar gnola på den själv ganska ofta. Enjoy!

Oh baby I love your way

En bekant skulle på maskerad med tema romantisk film, och jag föreslog att han skulle klä ut sig till Ethan Hawke i Reality Bites. Och då var jag ju tvungen att bildgoogla det, och sedan youtuba det och det är fascinerande att filmen, och han fortfarande gör så starkt intryck på mig. Vissa tonårscrushar varar tydligen för alltid, och min har flottigt hår, skäggstubb, kortärmad skjorta och är lite lönnfet.

Hon som klippt ihop det här har valt bra scener, men stäng av ljudet och lyssna istället på Lisa Loeb – Stay

Och, för att se om jag kan få lite interaktivitet i bloggen, vilken filmhottie från dina tonår har fastnat i ditt hjärta?

summering

Jobb&karriäråret 2009: Metrospalten, moderatorsuppdragen och den feta löneförhöjningen-succé är ordet
Kultur&nöjesåret 2009: Från Berwaldhallen till hemmafest i Rågsved, från Drottningholm till Kolingsborg-succé är ordet
Hälsa&friskvårdsåret 2009: Tja, inga sjukdagar, men huvudvärk, stel rygg och hosta på hösten som vanligt. Här finns utrymme för förbättringar.
Romantik&passionsåret 2009: Succé är inte ordet. Här finns sannerligen utrymme för förbättring!

Årets bästa konsert: Madonna är ju rätt tuff. Röyksopp på Arvika för den enormt glada stämningen, sen är förstås Pet Shop Boys alltid fantastiska.
Årets konsertbesvikelse: MGMT, eftersom jag hade så höga förväntningar, och att jag var så seg på Depeche Mode.
Årets bästa film: Coraline
Årets bästa låtar: The girl and the robot-Röyksopp och Robyn, Halo-Beyonce, Animal-Miike Snow, Åt helvete med himlen-Parken
Årets tema: teater, åldersnoja
Årets mat: soppa kanske, har ju lärt mig två nya
Här var jag i år (endast platser där jag sov över): Sthlm, Gbg, Uppsala, Knivsta, Södertälje, Örebro, Malmö, Ljugarn, Arvika, Tällberg, Grängesberg, Warszawa, Paris, Madrid
Årets otippade: att jag umgåtts så mycket med Tord. Och givetvis bikinitroseincidenten (se 23 juli)
Årets fynd: lägenheten, tätt följd av jeansleggingsen.
Årets ledsamma: förhållandena som tog slut fast de verkade så stabila
Årets masspsykos: jag tror faktiskt att konspirationsteorierna om riskerna med svininfluensavaccinet var värre än paniken kring själva influensan, men det är en jämn match.

Här är en nyårsplaylist som andas optimism och framtidstro: Nyårspepp

Och här är den ytterst ungefärliga och ofullständiga listan över decenniets bästa låtar:Mitt decennium

Visst känns det fint att va vid liv

Det är okej om jag tål alkohol sämre, och inte orkar vara ute hela natten, men jag hoppas verkligen att jag aldrig aldrig blir för gammal för att uppskatta livemusik. Att jag kommer fortsätta tycka att det är värt att trängas med tonåringar för den där känslan när kroppen börjar hoppa upp och ner till Gullbergs kaj-introt nästan utan att medvetandet hänger med. Eller att bli lite blöt i ögonen redan i introduktionen i Hurricane Gilbert. Vara del av ett publikjubel som låter precis som när man youtubar typ Mariah Carey eller Michael Jackson. Längta till Göteborg, i synnerhet till Göteborg hösten 2002.
Älskar: http://open.spotify.com/user/ylven/playlist/7xq6GjmTFDVzaanp0cJBGc

Underbara

Pet Shop Boys. Deras konsert ikväll var precis som de tidigare gångerna jag sett dem helt fantastisk. Egentligen skulle deras låtmaterial räcka gott och väl, men dessutom lägger de till otroliga dansare, scenografi, klädbyten och videoprojektioner. Vilka andra 50+ män går obesvärat in på scen med fjäderhuvudbonad eller jacka med speglar? Ett av alla mästerverk var Jealousy, med ett extra gripande dansnummer. Någon filmade låten när de spelade i Moskva för två veckor sedan, se och njut.

Baby dry your eye

Jag ser ett program om Marit Bergman och inser att det faktiskt gått fem år sedan andra skivan Baby dry your eye kom ut. Jag övergav Marit lite väl snabbt, hon konkurrerades ut av Annika Norlin i mitt hjärta, men nu när jag såg programmet mindes jag vad himla fin och bra hon är. Och hur mycket hon betyder för sin publik, jag tycker faktiskt att det är viktigt att väga in i bedömningen av en artist. Hon berättade också att den låt som flest tagit till sitt hjärta är den Marit-låt som är viktigast också för mig. Jag har inte hört den på länge, men blev direkt lite våt i ögonen och tänkte på min egen lilla syrra. Och så tänkte jag på hur många blandband eller blandskivor folk har gett till varandra där den är med. Så bränn en skiva eller sätt ihop en Spotifylista till någon du bryr dig om och inkludera den här pärlan:

Woody Allen och jag

I siffror: Mr Allen gjorde på 60-talet två filmer som jag inte sett. På 70-talet gjorde han åtta filmer, varav jag sett Sleeper, Annie Hall och Allt du vill veta om sex men varit för rädd att fråga om. På 80-talet gjorde han tio filmer, varav jag har sett Hanna och hennes systrar, Kairos röda ros och Radio days. På 90-talet gjorde han tio filmer (+en tv-film) och ta mig tusan, jag har sett alla utom en! Och på 2000-talet har han hittills gjort tio filmer varav jag har sett Jadeskorpionens förbannelse och Match Point. Så fast jag sett 17 filmer han regisserat har jag mer än hälften kvar. Jag kan också dementera den vanliga missuppfattningen att han var bättre förr, men kommit igen på sistone, för han har gjort både bra och dåliga filmer varje decennium. Vilken är din favoritfilm av Woody Allen?

Bästa gubbarna

Jag älskar Neil Tennant, född 10 juli 1954, för att han och Chris Lowe gjort så sjukt bra musik i mer än 20 år. För att de gjort så många visuellt spännande videor, mitt livs bästa konserter och för textrader som

”I love you, you pay my rent”

”I feel like taking all my clothes off, dancing to the Rites of spring” och

”Are you gonna go to the Sodom and Gomorrah show?
It’s got everything you need for your complete entertainment and instruction:
Sun, sex, sin divine intervention, death and destruction”

Jag älskar Johan Croneman, född 25 februari 1955, för att han kan dissa medieföreteelser på ett sjukt roligt sätt, men han kan också skriva allvarliga saker som handlar om att respektera sina medmänniskor. Ett exempel av vardera sorten från senaste veckan:

”Igår spekulerades det vilt om Sveriges startnummer, vi går ut som femma. Herregud. Christer Björkman hade helst sett ett lite senare nummer. Och man förstår honom. Åtta hade kanske varit perfekt, eller nia. Många menar att elva hade varit ännu bättre. De som säger 16-17 är helt ute och åker spark. Kan man inte förresten lämna in en protest någonstans? Har inte FN något att säga till om?”

(Om Aftonbladets fattigblogg, där journalisten Jessica Ritzén tydligen skriver om hur det är att leva på socialbidrag) ”Jessica Ritzén har inte en aning om hur en fattig människa ser ut säger hon, och hon har inte heller tid att gå ut och ta sig en flukt, inte ens ett litet, litet besök i verkligheten – och ingen på hennes tidning verkar bekymra sig. Går hon ner från redaktionen, några trappor, kommer hon till  Globen Centrum, klassamhället finns redan där. Några hundra meter bort T-banan som kan ta henne rätt ut i verkligheten på sex minuter. Nej tack, jag bloggar.”

Jag älskar Steven Patrick Morrissey, född 22 maj 1959, för att han är en så bra hjälte för det frivilliga utanförskapet och för all cynisk romantik och romantisk cynism. För hans fina röst, för textrader som

”Why do I spend valuable time with people who don’t care if I live or die” och

”Because you’re not right in the head and nor am I and this is why I like you”