Folkligt, festligt, fullsatt

Folk har jämfört Love Stockholm med Vattenfestivalen, som att det var något dåligt. Arrangemanget påminner även mig om Vattenfestivalen och det är en positiv association. När staden för det mesta är så klass-, ålders-, etnicitet- och kultursegregerad, hur kan man då inte bli glad av massa olika sorters människor som går omkring på stan, har trevligt och får del av kulturupplevelser?

Under kvällens konsert fick jag extra tydliga minnen av Vattenfestivalen när jag tittade på tonåringarna i publiken. När man är under 18 och inte har särskilt gott om pengar finns faktiskt inte så mycket att göra. Då betyder gratiskonserter som är lättillgängliga så väldigt mycket!

Här är för övrigt ett kort inlägg från augusti 2006 på samma tema:

The city har visat sig från sin chicaste sida den här veckan, och då menar jag inte modeveckan utan att många människor faktiskt varit ute och roat sig på gator och torg. När jag sneddar över Sergels torg en torsdagkväll där turistande barnfamiljer lyssnar på 16-åriga förortskillar som karaokesjunger I believe I can fly, då tänker jag att det faktiskt inte är sant att Stockholm bara är hårt och kallt och otrevligt.

säga förlåt

I förra veckan skämtade en kollega på min bekostnad, inte farligt alls. Dagen efter sa han att han hade lite dåligt samvete och ville be om ursäkt. Jag kom då att tänka på en händelse jag bevittnade för flera år sen, när jag var på apoteket. En kille som uppenbarligen betett sig illa på något sätt mot personalen kom dit en vecka senare och ville be om ursäkt och överlämna en blomma.

Jag tycker verkligen att det är fint att säga förlåt. För när man skäms för något klantigt osympatiskt man gjort är det så enkelt att bara låtsas som ingenting och hoppas att den andra personen glömmer bort det, det är modigt att påminna om en jobbig situation, ett tecken på styrka.

Lite analogt med det tycker jag att det är lite märkligt att det räknas som så entydigt positivt att vara principfast. Jag tycker faktiskt att det är mer imponerande att ta till sig andra argument, våga ifrågasätta sin ståndpunkt och kanske till och med överge den. Det är också modigt.

Let’s talk about sex

Ah, den rubriken funkar alltid, jag har säkert använt den tidigare också. Den här gången gäller det iallafall Ebba Witt-Brattström och ett citat ur hennes nya bok Å alla kära systrar. Det handlar om att hon är lite avundsjuk på lesbiska par.

”Senare försökte jag införa långa kramar i mina förhållanden med män, utan större framgång. (På grund av den där saken som män har, som lever sitt eget liv).”

Få gånger har min hjärna flippat så som av att tänka på Horace Engdahl och ovälkomna erektioner samtidigt.

R’n’B like it’s 1993

Jag fick ett pressmeddelande idag om att det skulle komma ett nytt Toni Braxtonalbum och då tänkte jag ”Just det, Toni Braxton, jag gillade verkligen Breathe again.” Så letade jag fram den och den är från 1993! Så länge sen! Jag tror att vi lyssnade på den när vi hade styrka/stretch/avslappning på hiphoplektionerna i Boo Folkets Hus, för jag får en känsla av träning när jag lyssnade på den nu. Jag får också ett starkt sug att dansa tryckare, men det har nog inte hänt till just den.

Jag undrar om det är någon revival på gång för 90-tals-r’n’b? TLC, Monica, Brandy, Aaliyah, tidiga Mary J Blige?
Här är iaf Breathe again, himla fin.

Och inte nog med det, som relaterad video dök Mariah Carey-favoriten Always be my baby från 1995 upp. Jag tror att det var sista albumet innan hon fick för sig att hon varit alldeles för söt och skulle vara övertydligt sexig istället. Jag har inte hört den på många många år, men jag börjar gnola på den själv ganska ofta. Enjoy!

Jag tänker på kvinnokroppar

Ikväll tänker jag på kvinnokroppar eftersom jag läst intressanta blogginlägg om ämnet. När jag är i simhallen brukar jag också tänka på kvinnokroppar, att de finns i hur många varianter som helst. Det känns som en så utsliten kliché det där att man matas med osunda ideal yada yada, men det är ju liksom sant!

Det blev också intressant att nästan samtidigt som jag läste blogginlägg där det stod att det måste vara okej att exempelvis vara 1,62 cm lång och väga 95 kg läste jag en bekants Facebookstatus om att hon ville gå ner i vikt så hon kunde ha sina jeans med 24 i midjan. Och jag antar att hon måste få vilja det med? Det är så himla svårt, för trots att jag som sagt VET att kvinnokroppar, hyfsat hälsosamma sådana, faktiskt kan se ut på hur många sätt som helst kan jag inte låta bli att tänka ”1,62 och väger 95=överdrivet tjock”, ”stl 24=överdrivet smal”.

Det handlade också det där blogginlägget om, det knöliga i att om någon till exempel säger att hon är tjock och snygg kan det kännas jobbigt för de som är tjockare än hon, för om hon är tjock, vad är då de? Jag blir också irriterad av modeller som kallas för kurviga, som ska ses som uppfriskande modiga inslag i modebranschen, när de i själva verket fortfarande är rätt smala.

Och så tänker jag på min egen kropp, som också kan se ut och kännas på så himla många sätt. Och det jobbiga i att man inte bara kan umgås och trivas med sin kropp utan att vara hopplöst insnärjd i hela sin kulturella, samhälleliga, politiska kontext.

Lettland alltså

Idag fick jag ett mail om världens största blondinparad. Yep, blondinparad. För att folk inte enbart ska förknippa Lettland med ekonomisk kris ska tusentals(?) blondiner med rosa tröjor gå i en parad genom Riga den 29 maj. På riktigt!
http://www.goblonde.lv

my crew, my dogs

Tänk om min Facebookvänlista var ett tvärsnitt av befolkningen, vad det skulle vara trevligt. Alla skulle vara feminister, miljömedvetna, kulturintresserade, dessutom snygga. Men jag vet inte hur produktivt ett samhälle där typ hälften ”jobbar med media” skulle vara.

skratta åt eländet

När Maria Edström från mediekritiska nätverket Allt är möjligt pratade på min gamla skola berättade hon att nätverket ibland fick svara på absurda frågor som ”Skönhet- är ni för eller mot?” Jag kom att tänka på det nu när jag skulle skriva ett till inlägg om utseendefixering yada yada, att det är inte skönhet jag är mot.

På reklamombudsmannens hemsida finns vad jag förstår all reklam som är anmäld dit. Och jag tycker att det är så underhållande att läsa annonsörernas försvarsyttranden, extra mycket eftersom de är sammanfattade i torr listartad form. Såhär kan det låta:

”Clarion är ett premiumvarumärke och hotellen arbetar aktivt med konst, musik och design. Därför var det viktigt att även bilderna skulle uppfattas som högkvalitativa och estetiskt tilltalande. Fotografen har skapat ett maner där känslan av den exklusiva levande mötesplatsen är viktigare än att porträttera enskilda modeller. Flera av modellerna är medarbetare på Choice Hotels.
Choice Hotels eller Clarion Hotels intention har aldrig varit och kommer aldrig att vara att framställa kvinnor eller män som sexobjekt. I bilden som har anmälts är det framför allt vinglaset som är i fokus. Modellens eventuella sexuella fördragningskraft har inte på något sätt lyfts fram, det fokuseras varken på bröst eller putande läppar eller andra kroppsdelar som skulle bidra till objektivisering. Alla kläder var framtagna av en professionell stylist och inga plagg var utmanande. Att modellens klänning åker en bit upp på låret när hon sitter har aldrig varit avsiktligt utan något som helt enkelt händer när man sitter iklädd en ”normalkort” kjol eller klänning.”

Yeah right!

Se mig

Att unga män känner lika hård utseendepress som tjejer, det tycker jag inte är ett jämställdhetsframsteg. Och även om jag älskar internet så är det svårt att förbise att människor ställer upp sig för bedömning i en helt annan omfattning än vad man gjorde tidigare. Här är en besökare i min bilddagbok som jag tycker söker uppmärksamhet lite väl mycket. Det är alltså jag som skyddar hans identitet litegrann, fast han inte prioriterar det själv.

Godhetsgränsen

En hemlös tiggde på tunnelbanan ikväll och jag kände i min jackficka att jag hade två femmor. Och beslöt mig för att ge honom den ena. Varför sätta sin gräns precis där, då känner man ju sig snålare än om man inte ger något alls?