Igår satt jag ensam ute på lokal och en främmande kille kom och satte sig mittemot mig. Han inledde en konversation, så gott det gick, eftersom musiken var mycket hög. Så kom min killkompis tillbaka med våra drinkar och han och den främmande killen hälsade. Främlingen satt kvar en liten stund till, sen skakade han hand med min kompis och sa trevligt att träffas och gick. Han skakade däremot inte hand med mig. I killars ögon är en slumpmässigt utvald kille nämligen alltid alltid värd mer respekt en slumpmässigt utvald tjej. Det tycker jag är trist.
Eller så är det så att även 2009, i världens mest jämställda land, är killar alltid beredda på våld för att de pratat eller tittat fel på en tjej som redan tillhör någon. Det tycker jag också är trist.
I senaste Ordfront som kom idag skriver Daniel Suhonen en sorgsen och personlig text om socialdemokraternas/arbetarrrörelsens kris. Den handlar nästan bara om känslor och ytterst lite om siffror, och jag känner igen mig i den på flera ställen. Ett citat: ” Nej, medelklassen behöver inte mer nu. Den vill ha ett samhälle./…/Nu öppnas rädslans portar och medelklassen lämnar arbetarklassen bakom liksom det samhällskontrakt som byggde välfärdsstaten. Inte för att de egentligen vill, utan för att de känner sig tvungna.”
Jag hör absolut till den medelklass som fått mer och mer över i plånboken under alliansregeringens tid. Och som önskar mig ett samhälle som är mer jämlikt, men tänker att i brist på det får jag hålla i mitt fasta jobb så hårt jag bara kan och spara pengar inför eventuell framtida olycka. På så sätt se till att jag håller mig kvar i gruppen som får det bättre och bättre, fast jag egentligen vill att alla, och i synnerhet de som har det sämst, ska få det bättre. Precis som Daniel Suhonen skriver skäms jag också för att jag ”…i smyg köper loss vår bostadsrätt fast vi egentligen tycker att boendet inte borde vara en handelsvara.”
Jag hoppas att socialdemokraterna vågar göra det Daniel Suhonen föreslår: erkänna att man gått lite vilse och förlorat mycket av sin själ i fjäskandet för medelklassen, men att man nu med energi och framtidstro ska våga sikta på ett samhälle där alla får plats. För vi har råd.
Det fick jag lära mig på ett föredrag ikväll, av varumärkesdirektören för världens åttonde största varumärke. Han pratade om marknadsföring i den nya tiden, att produkten var viktigast, att reklam inte funkade längre, att förtjänat utrymme (folk pratar frivilligt om varumärket) är så oändligt mycket viktigare än ägt utrymme (typ företagets egna webbplats) och köpt utrymme (vanlig annonsplats alltså). Och det var ganska intressant och han verkade ganska vettig. Bara det att i slutet pratade han om företagets nya satsning, som lanseras nästa vecka. De ska göra ett coolt samarbete med Vice (som han kallade ”innehållsproducenter”, vilket fick mig att rysa till lite), som verkligen ska ge kunderna ett mervärde. Men så avslutade han med ”fast vi har fortfarande vanlig reklam också” och visade en film som var så himla trött, förutsägbar och heteronormativ att han sänkte hela sitt föredrag. Jag övervägde att räcka upp handen och fråga om han menade allvar, men vågade inte riktigt. Istället åkte jag besviken hem.
Jag har tänkt länge att jag verkligen borde skriva något här. Jag vill inte lämna en till övergiven blogg som ligger och skräpar i cyberspace. Och jag har tänkt på saker att skriva om till exempel kvinnorollen eller Las. Jag tror faktiskt, även om jag inte vågar lova det, att det kanske kommer sådana inlägg snart. Men det här comebackinlägget blir ett kladdigt privat, typiskt.
Det slog mig nämligen att av de fem på min Facebooklista som jag har hånglat med är tre numera i lycklig tvåsamhet och en i en spännande öppen relation. Fast vi en gång uppenbarligen var på samma våglängd blir minsann aldrig jag utvald till en fortsättning. Whine whine.
Det är okej om jag tål alkohol sämre, och inte orkar vara ute hela natten, men jag hoppas verkligen att jag aldrig aldrig blir för gammal för att uppskatta livemusik. Att jag kommer fortsätta tycka att det är värt att trängas med tonåringar för den där känslan när kroppen börjar hoppa upp och ner till Gullbergs kaj-introt nästan utan att medvetandet hänger med. Eller att bli lite blöt i ögonen redan i introduktionen i Hurricane Gilbert. Vara del av ett publikjubel som låter precis som när man youtubar typ Mariah Carey eller Michael Jackson. Längta till Göteborg, i synnerhet till Göteborg hösten 2002.
Älskar: http://open.spotify.com/user/ylven/playlist/7xq6GjmTFDVzaanp0cJBGc
Det har en manlig bekant till mig som Facebookstatus då och då. Oxascand är alltså ett läkemedel som används vid oro och ångest samt sömnsvårigheter vid nervösa besvär. Ibland tycker jag att det känns som att alla unga människor mår psykiskt dåligt. Något jag funderar över är att man ju ofta talar om att unga kvinnor mår sämst. Ändå tycker jag att det finns lappar om psykiatritider på kylskåpet och sömnmedel på nattduksbordet hos var och varannan ung man jag är på förfest hos. Känns det mer pinsamt för tjejer? Eller städar de kanske bara bättre? Det är väl inte så att de är sämre på att söka hjälp?
Jag vet inte, jag blir bara ledsen av att folk är ledsna, och jag tycker att det är trist om psykisk ohälsa ska vara något att kokettera med.
Jag har inte skrivit något på jättelänge, är det semestern som gör mig mindre intellektuell/kreativ kanske?
Förutom det minskade skrivandet har jag också noterat en annan intressant förändring, som inleddes i Arvikas stekande sol. Helt plötsligt fann jag mig själv promenerandes inne i Arvika stad, endast iklädd t-shirt med reklamtryck och bikinitrosor! Jag! Som sannerligen inte är någon modeslav, men som ändå vill hålla någon sorts anständighet och värdighet, och brukar bli irriterad på folk som inte har vett att skyla sig i offentligheten. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till. Och nu märker jag hur jag glatt tänker att eftersom jag faktiskt fått lite färg, och solblekt hår, kan jag lugnt gå omkring utan behå och med rufsigt otvättat hår och ändå vara sommarsöt.
Han har inte gjort intryck av att vara en stor tänkare hittills, och han ska ju ändå bara sparka på en boll. Men, utan att förringa Oksanas egna vilja, det är så störigt att skaffa jobb i ett land där ens flickvän i princip är satt i husarrest. Droppen var dagens intervju med Oksana i DN. Hon verkar rar och snäll och säger att hon helst vill jobba som lärare i Sverige. Och så kommer den där nollan Chippen och stör henne i intervjun eftersom han inte hittar mjölken! But plz! Hon är ingen hushållerska eller barnflicka! Oksana, lämna honom, flytta hem till Värmland och börja på Karlstad universitet.
Pet Shop Boys. Deras konsert ikväll var precis som de tidigare gångerna jag sett dem helt fantastisk. Egentligen skulle deras låtmaterial räcka gott och väl, men dessutom lägger de till otroliga dansare, scenografi, klädbyten och videoprojektioner. Vilka andra 50+ män går obesvärat in på scen med fjäderhuvudbonad eller jacka med speglar? Ett av alla mästerverk var Jealousy, med ett extra gripande dansnummer. Någon filmade låten när de spelade i Moskva för två veckor sedan, se och njut.
